Örjan Glas-Wallin

Cykelturen från Östersund till Åre har gjort att jag har drabbats av årets skummaste solbränna och lite får jag väl skylla mig själv. Fyra timmars sadelNötande i gassande sol och lätt bris, så att det inte kändes när solen tog tag i mig, har gett mig en skön grisRosa färg.

CykelTuren gick mycket bättre än förväntat, speciellt om man jämför med förra ÅreTuren. Den här gången hade jag gott om spring i benen när jag kom fram och bäst av allt var att baken hängde med hela vägen. Lite öm kanske men jag överlever.

Är och förblir nog en spinning- eller iaf. mountainBike-pojke, för att nöta landsväg (speciellt på mountainBike) är inte speciellt upphetsande. Hade väldans tråkigt långa sträckor, speciellt den mellan Ytterån och Mörsil - helt jätteTråkigt faktiskt, utan att överdriva. Det ända som finns att se är skog och åter skog samt mycket uppförsbackar.

Det som lyfte turen var de sista 25 kilometrarna (1 mil innan Järpen och in mot Åre). Så skönt att känna att man nästan är framme, fjäll i bakgrunden och inte bara uppförsbackar. Det är såå skönt när man bara släpper allt och trampar på och man känner att gåshuden kommer krypandes nere från fötterna och hela vägen upp till hårfästet, hela ansiktet spricker upp i ett jätteLeende och man känner att gråten inte är långt borta och man känner sig helt lätt och ren inombords - hur skönt som helst. Det är nästan den skönaste känslan som finns och får man samtidigt, i överFart, köra om en inte ont anande medCyklist, i uppförsbacke och man känner att man kan ösa på hur länge och fort som helst så inser jag i skrivande stund att jag kanske borde prova en landsvägscykel innan jag fäller det avgörande beslutet om jag ska fortsätta vara en spinnis eller om jag kanske ska "sadla om" och byta källarHåla mot soliga landsVägar...

Snitthastigheten dom sista 25 km. var 27 km/h och för att vara med mountainBike och inte för mycket utförsbackar samt med 3 timmars cykling i benen så är jag riktigt nöjd.