Örjan Glas-Wallin

Efter ett joggingPass med snöPulsande och blodsockerFall den sista biten så finns det ingenting som säger välkommen hem som en påse Doritos - Nacho cheese (chips).

Är huvet dumt så får kroppen och magen lida. Vem vet inte att det är dumt att springa direkt efter en stor pastaTallrik med korv och köttbullar? Speciellt om man inte har druckit tillräckligt till maten?? Det är precis som om magen/tarmarna suger åt sig all vätska som finns tillgängligt och lämnar kroppen skrikande efter mer. Hur detta matöver- och vätskeunder-skott framkallar blodsockerfall har jag ingen riktig kläm på, men med denna uppladdning så är det bäddat för ett riktigt plattFall, hur mycket vilja man än har och hur mycket den nyfallna pudersnön än gnistrar och lockar till snöPullsPass.

Lockad blev jag i alla fall och offPisten med snö upp till smalbenen satte sina spår i lår och övrig kropp. Rundan inleddes i skön friStil, hemifrån båthamnen på Frösön till sporthallen i Lugnvik och hem igen. De sista femton minutrarna, från helikopterPlattan, genomfördes med en snigels far, tom tblick och mycket vilja som jag tror närdes av tidigare nämnda Doritos. Trots avsaknad av kroppsliga vätskor så vattnades det i munnen och alla tidigare fina chipsMinnen passerade revy. Det var länge sedan längtan efter chips var så stor som när blodsockret pockade på Frösöbron.

Någon stans där på bron infann sig flera känslor som jag inte kännt på flera år. Känslan av riktig och innerlig trötthet. Sån där trötthet där man bara vill lägga sig ner och ge upp. Men någonstans ifrån kommer en trotsig känsla som inte tillåter benen att sluta springa. Trots flera år av ganska hårda spinningPass så har vare sig trotsKänslan eller tröttheten aldrig riktigt infunnit sig.

Trotsen får jag erkänna är det samma som motivation och vilja. Viljan att kämpa på när det börjar gå tungt. Viljan att ta i lite extra och spurta in i mål. För att kunna trotsa så är det nödvändigt med motivation, för vad vinner jag på att komma fram lite snabbare med en kropp som sedan inte fungerar på flera timmar, när jag istället kan ta det lite lugnare, komma fram lite senare men med kroppsFunktionerna i behåll och fortfarande se bra ut??? Utan motivation vinner det sista alternativet i de flesta fallen.

Det kan ha varit den där hägrande påsen med Doritos som gjorde eld av glöden men efter att ha återkallat gammla och stora idrottsMinnen så tror jag att det var tävlingsInstinkten som återVäcktes på bron. Jag har flera gånger dom senare åren hävdat att tävlingsMänniskan i mig har förtvinat men kanske har jag fel i mitt påstående för förmodligen är det så att han fortfarande finns där, men numera är det svårare att trigga igång honom och när han väl väcks så minns han fornstora dar.

Prestation handlar i stor utsträckning om motivation och helt klart är att jag avsaknat idrottslig motivation dom senaste åren. Förhoppningsvis har motivationen bara tagit ledigt ett tag, för att kompensera för långvarit (miss)bruk. Kanske är motivationen på väg tillbaks igen för jag längtar redan efter nästa gång som den sköna trötthetskänslan infinner sig och det var med motvilja som jag var tvungen att tacka nej till inbjudan att spela innebandyMatch imorn kväll...

Nu är det natti och benen ska få en välbehövlig vila.